När jag satt där på parkbänken vid ån och väntade insåg jag att det var mitt under allt detta virrvarr allting händer, livet händer. Jag hade på mig min finaste klänning med något abstrakta båtar på och skor som fick mig att känna mig som en 50-tals dansös. Syrenerna ovan mig blommade och luktade sådär underbart gott som bara syrener på försommaren kan göra. Jag såg mina finaste vänner traska iväg skrattandes och det var just under detta ögonblick jag insåg att det är synd att man aldrig stannar upp. Att man inte oftare sätter sig på en parkbänk, ensam och bara känner in atmosfären. Jag befann mig i ett ska-jag-gråta-eller-skratta ögonblick men bestämde mig sedan för att bara sitta där och kolla ut över vattnet och blommorna och människorna som prommenerade förbi. Vänner, stanna upp ibland. För livet är runt om kring oss just nu. Och imorgon är det försent för att ändra denna dag.