När jag för ett tag sedan, på några meters avstånd, såg självaste Elsa Billgren slogs jag av hur extremt konstig bloggvärlden egentligen är. Det är så skumt att jag kan veta i stort sett allting om henne, vem hennes pojkvän är, vart hon köpt sitt blommiga diadem och vad hon ska göra imorgon, men hon har ingen aning om vem jag är. Lämnar man ut sig själv i sin blogg är detta ett självklart resultatet, men om man väljer att visa en mer romatiserad bild av sitt liv kommer människor istället missuppfatta en och tro att man är någon sorts superwoman som aldrig mår dåligt. Någonting som i sin tur kan generera dålig självkänsla eller dylikt. Hur man än gör blir det fel.

Jag blev först så glad när jag såg Elsa härom månaden. Men sedan kom någon konstig besvikelse när man insåg det självklara, hon är bara en människa, precis som alla andra. Hon stod och huttrade och frös med mungiporna neråt precis som vi andra.

Det är så konstigt det där, att vi lever som i två världar. En som vi kallar verkligheten, full med hämningar och övervägande dåligt självförtroende och en cybervärld, där vi kan göra i stortsett vad som helst utan att behöva ta konsekvenserna för det.

Med detta sagt, hoppas jag alla förstår, att jag verkligen inte är någon superwoman som aldrig är deppig och sur. Jag råkar bara få bloggsug när jag har någonting fint att visa (och har en tendens att glömma bort bloggen i en vecka om jag är stressad, deppig eller dylikt.)

Så glöm inte detta, pussar!